Onsdag, december 26, 2012. Jag åker tåg, och får äntligen tid att tänka. Så länge jag låter bli min iPhone. För på den finns ju en massa rolig distraktion. Spel, Facebook, diverse playkanaler. Tills jag blir åksjuk och lägger ner telefonen. Tänker på alla dessa människor i min omgivning, jag själv inkluderad, som tar fram telefonen vid minsta paus eller väntan. Men NÄR ska vi hinna tänka egentligen? Skrev hon, och loggade ut. Onsdag, september 26, 2012. Jag är på väg til.

Inte bloggat, knappt surfat. Det känns lite bittert att inse, men allt går över. Efter de svarta åren mellan 7 och 30. Jag undrar ibland när det ska gå åt helvete, och vad som kommer att ske, och inser att det visst bor en liiiten pessimist någonstans djupt därinne ännu. Förhoppningsvis kvävs den snart helt i mitt glädjerus.

Den här bloggen är trasig och kommer inom en hyfsat snar framtid att flyttas till en annan adress. Som sköt sig i foten för att slippa göra lumpen. Modigt gjort måste jag säga, men tämligen desperat. En applåd åt honom dock. Jag skulle aldrig palla, även om det var nära en gång. SÅ - nu fick jag det sagt - BARA för att få känna tillfredsställelsen i att kunna kalla detta inlägg för ett hålfotsinlägg.

Nu hamnade du nog fel. Köp och sälj avläggare, paketbin och drottningar. Vad annars? Allt du vill veta om matlagning på saltsten från Himalaya. Om en man och hans försök att bli biodlare. Rapig, kaxig och mongo.